Socker och sötningsmedel kontra Stevia

Medicinska forskare gjorde på 90-talet några häpnadsväckande upptäckter om de amerikanska indianer som idag lever på båda sidorna av den mexikanska gränsen till USA. De som lever norr om gränsen hade extremt dålig hälsa; många led av överdriven fetma då en tredjedel hade diabetes. De som levde söder om gränsen, på den mexikanska sidan, var i god kondition, var robusta och ofta kapabla att arbeta hårt fysiskt upp i hög ålder, och mindre än en tiondel hade diabetes jämfört med dem som levde norr om gränsen.

När forskarna undersökte skillnaden bland dem med samma genetiska bakgrund tog det inte lång tid att identifiera den uppenbara skillnaden. Vad de upptäckte var ett samband mellan den sämre hälsan i stammens medlemmar som levde i USA och hur de förändrat sitt sätt att äta till de amerikanska matvanorna, d v s behandlad mat innehållande raffinerat socker och mjöl, höga halter fett och litet fibrer.

De ur stammen som stannat kvar i Mexiko hade hållit fast vid sin traditionella diet baserad på obehandlad föda med naturligt ursprung, som inkluderade kaktusplantor som växer i öknen.

Sedan många år är det känt att det idag är vanligt att överskott av raffinerat socker kan bidra till candidasvampen (en jästsvamp). För mycket av den svampen ger sug efter socker.

Man misstänker att det kan vara föregångare till immunsjukomer som AIDS, olika typer av cancer, trötthetssyndrom, minnesförlust, klåda i underlivet, svamp på fötter och i underlivet. Diagnosen är svår då symptomen är så varierande.

En del rapporterar andra kopplingar till socker: Diabetes, kranskärlssjukdomar i hjärtat, högt blodtryck, hypoglykomi (lågt blodsocker) och inflammationer i tarmarna. Dessutom påverkar sockret till att tänderna förstörs och till fetma.

Olika typer av socker

Socker på låtsas skriver tidningen Råd&Rön om i nr 10 från december 2007. "Är det farligt, onödigt eller en hjälp att hålla vikten? Åsikterna är många n d g sötningsmedlen."

"När sockret utsågs till boven i fetmadebatten svarade livsmedelstillverkarna med att sockra mindre, men också med att tillsätta mer sötningsmedel. Sötningsmedlen är dock ifrågasatta. I Storbritannien är debatten om tillsatser så het att flera stora matkedjor rensat bort många produkter som innehåller aspartam.

Sötningsmedlet aspartam har debatterats ända sedan det godkändes i början av 1980-talet. Larmen har avlöst varandra. Bland annat har det sagts att ämnet stör kroppens produktion av serotonin, vilket exempelvis styr mättnads- och hungerkänslorna. Den som konsumerar mycket aspartam skulle alltså förlora sina mättnadskänslor. Det har också sagts att ämnet orsakar hjärntumörer.

Flera cancerlarm

2005 publicerade European Rammazzini Foundation en studie som visade att råttor bland annat kan få leukemi och lymfkörtelcancer efter att ha utfordrats med aspartam, inte in höga doser men under lång tid. Denna studie ansågs av många som den mest omfattande undersökning som någonsin gjorts. Nyligen kom en uppföljande rapport från samma institut med ytterligare varning om cancer.

Sötningsmedlet cyklamat har också blivit ifrågasatt. Ämnet godkändes först men förbjöds sedan i mitten av sextiotalet efter rapporter om att det var cancerframkallande. Ämnet kom sedan tillbaka, till att börja med som bordssötning. Numera får det även användas i vissa livsmedel.

Senast i raden av sötningsmedel som stött på patrull är sukralos. Ämnet ska visserligen vara ofarligt för kroppen, men kan vara miljöfarligt eftersom det inte bryts ner i naturen.

Innan sötningsmedel blir godkänt för användning gör Livsmedelsverket eller den europeiska livsmedelsmyndigheten, EFSA, en toxikologisk undersökning, d v s granskar om ämnet är farligt för människor."

Aspartam, liksom andra sötningsmedel, "får inte användas i livsmedel som är avsedda för spädbarn eller småbarn" enligt EU-direktiv 96/83/EG.

Några olika sötningsmedel:
Naturliga sockerarter: Socker, glukos, fruktos
Sockeralkoholer: Xylitol (E 967), sorbitol (E 420), mannitol (E 421)
Syntetiska: Sackarin (E954), aspartam (E 951), cyklamat (E 952), acesulfam K (E 950), sukralos (E 955)

I en amerikansk undersökning fann man att personer som använde artificiella sötningsmedel hade högre fettinlagring än de som undvek att använda dem.

Bara smaken av det koncentrerade syntetiska sötningsmedlet verkar sätta igång en instinktiv insulinmekanism även om aspartam innehåller noll kalorier. Aspartam har också visat sig undertrycka produktionen av serotonin - den neurotransmitter som hjälper till att kontrollera vårt behov av mat.

När serotoninnivån sjunker, ökar vårt begär efter socker och kolhydrater avsevärt. Dricker vi dietdrycker - sötade med aspartam - kan det göra att vi förlorar det värdefulla kromet, en mineral som behövs för att blodsockret ska fungera bra.

Låga nivåer av krom resulterar i att blodsockret fungerar dåligt, vilket kan leda till insulinkänslighet och ökad kolhydratintolerans.

Enligt doktor Sandra Cabot:

"När du intar den toxiska kemikalien aspartam absorberas den från tarmarna och passerar direkt till levern genom leverns filter. Levern bryter sen ner eller metaboliserar aspartam till dess toxiska komponenter: Phenylalanine, asparic och metanol. Denna process tar mycket energi från levern, vilket gör att det återstår mindre energi i levercellerna. Det betyder att levercellerna har mindre energi för att förbränna fett och för metabolismen, vilket resulterar i fettlagring. Stora mängder fett byggs upp på insidan av levercellerna och orsakar sjukligt fet lever, "fettlever" (lever med onormalt hög fettinlagring i körtelcellerna). När detta börjar uppträda är det extremt svårt att gå ned i vikt. Alltid när levern blivit överbelastad ökar det tendenserna att lätt öka i vikt.

Aspartam orsakar också viktökning genom andra mekanismer. Det orsakar ostabila blodsockernivåer, vilket gör att aptiten ökar och orsakar längtan efter sötsaker och socker. Därför är aspartam speciellt toxiskt för dem som har diabetes och epilepsi. Det orsakar vattenkvarhållning i kroppen, vilket ger ett intryck av pluffsigt och svullet urseende. Det gör också att man ser fetare ut än vad man är och det ökar också celluliter."

Ann Louise Gittleman, nutrionist:

"När levern är trög påverkas alla organ i kroppen och försöken att gå ner i vikt blockeras. Blodkärlen vidgas och blodflödet blir hindrat. En förgiftad lever är oförmögen att bryta ner binjurebarkhormonet aldosteron (som deltar i, eller kontrollerar, organismens elektrolytbalans), som ackumuleras för att hålla kvar natrium (och vatten) och hämma kalium. Detta kan öka blodrycket. Levern kan inte avgifta komponenterna av östrogen (estron och estradiol) och utsöndra dem, så symptom av höjda östrogenvärden ökar. Oförmögen att sköta sin uppgift att kontrollera glukosen kan en toxisk lever leda till hypoglykomi (lågt blodsocker), som ger längtan efter socker, ger viktökning och gör att candidasvampen kan föröka sig.

En toxisk lever är oförmögen att ta hand om toxiner, vilket gör att de kommer in i blodflödet och sätter igång en immunreaktion. När detta uppstår gång på gång gör det att immunsystemet får arbeta för mycket. Vätska ackumuleras, och man kan utveckla en eller flera autoimmuna sjukdomar som lupus (kronisk hudsjukdom) eller artrit (ledinflammation). En sådan överbelastad lever kan inte effektivt förbränna fett, vilket leder till att försöken att gå ned i vikt saboteras."

Som doktor Cabot konstaterade bryter levern ner aspartam i dess kemiska komponenter, som är toxiska för levern, vilket förvärrar komplikationerna och de leverproblem Som Ann Louise Gittleman återgav.

Vetenskapliga studier indikerar att stevias hela blad när bukspottskörteln (där insulinet regleras) och hjälper bukspottskörtelns funktion.

När det gäller extraktet, stevioside, har det däremot ingen effekt på bukspottskörteln eftersom det passerar i oförändrad form från munnen till analöppningen och ut i toaletten.

En annan av stevians många unika fördelar är att stevia avsevärt ökar glukosintoleransen och hämmar upptagningen av glukos.

Däremot har forskare skrivit att när det gäller "aspartamförgiftning" ackumuleras de toxiska gifterna, vilket resulterar i försämrad ämnesomsättning som försvagar funktionen hos vissa organ eller t o m hela organsystemet.